Min Norge-historia

Tänkte få ner lite av det som upptatt stor del av min tankeverksamhet senaste tiden i blogg-form. Det handlar bland annat om något som är vardag för ganska många andra sjuksköterskor, både här och i Norge, nämligen den bland arbetsgivare så populära anställningsformen vikariat. Som ni vet blev jag bara anställd under sommaren, något jag valde för att få möjligheten att jobba på en arbetsplats jag väldigt gärna ville jobba på. Jag kunde valt en vanlig medicin-avdelning, fått ett längre vikariat men haft trist på jobbet... Nog om det. Mitt ursprungliga vikariat gick ut i slutet av augusti, och sedan dess har jag fått det förlängt ett par gånger, med ett par veckor åt gången. En något otrevlig situation som ni kanske förstår. Jag har fått lite hintar om att jag förmodligen kommer få stanna kvar till nyår, men inget klart besked. Så länge sökte jag ett längre vikariat på ortopedin på sjukhuset. Så har tankarna snurrat de senaste veckorna. Börja på ny avdelning, med nya människor och nya rutiner, arbeta med vuxna igen, få kanske upp till ett års vikariat...eller vara kvar med småtrollen i sina kuvöser, få lära mig mer om neonatalvård, lära känna de jag redan lärt känna ännu bättre, inte veta om jag har jobb i januari... what to do, what to do. Det hela ställdes på sin spets i torsdags kväll när jag skulle jobba natt och fann ett brev från min chef i postfacket, med ett kontrakt oktober-december. Det lär dröja innan jag hör något från ortopedin, så än vet jag inte ens om jag är aktuell för det jobbet överhuvudtaget.

Så nu har jag helt enkelt bestämt mig! Jag ska stanna kvar på nyfödtintensiven, och jag ska slåss med näbbar och klor för att få vara kvar där även nästa år! Så får vi se om det visade sig vara ett klokt beslut eller inte. En dag ska jag ha ett fast jobb, med fast schema. Men tydligen inte riktigt ännu.

Helgkramar till er alla!